Ligger i foster ställning i badet, stirrar in i badkars kanten.
Varför?
Varför jag?
Alltid jag, aldrig andra... varför?
Varför kan de inte bli annorlunda för en stund?
Jag skulle bli så glad, bara få känna hur de känns... snälla?

Tänker, tänker... jag blir galen. Vad ska jag göra?
Det är så skönt här, fridfullt... ingen verklighet... bara lugn.. men tankarna yr.
De finns inget att göra åt saken.
Men jag vill, verkligen vill. eller vill jag?
Jag vet inte. hur ska jag veta?

Jag vill gråta.. kan inte gråta. varför??
Jag mår inge bra. låt mig få släppa en tår. Släppa känslorna så jag kan gå vidare sen.
Men de funkar inte så i min värld.
Varför?
 Varför e de så annorlunda för mig?
Varför blir de aldrig som jag vill?
Allting blir fel.

 Är det någon som jävlas?
Varför?
Jag orkar inte...
Lovar mig själv: ALDRIG MER!
Kan jag hålla de?
Ljuger jag för mig själv?
Vad trodde jag?

Jag samlar mig.
Reser mig,
Kliver över badkarskanten
Kämpar för att måla på ett leende.
Jag lyckas.
Ingen kunde se på hur jag mådde.

Leendet dolde mina sanna känslor.