Ja helr ärligt så är det inte någon skillnad. Eller ja förutom att gravida blir normala efter ett tag igen. Oc gamla blir värre och värre.

En skit jobbig sak är all graviditets förvirring.. Mitt inne i en mening så börjar man stamma typ "ehm..ähh... ahh... alltså... det var något jag skulle säga. Jag har det på tungan... men kan fan inte komma på va det var".. efter en stunds tänkande så skriker man ut " faaaan jag kommer inte på det! de är så jävla frustrerande att glömma vad man skulle säga, skitsamma jag kommer på det snart... eller... faan det var ju något skit kul".....

HAHA!! Typ så ser en konversation ut med mig i dagens läge :) någon som vill ge sig in på ett försök? ;)

Sen är det kroppen man får, och nu snackar jag inte bara vikten och allt. Utan nu insidan av kroppen, hur den mår.

Att sätta sig på golvet går helt okej, förutom att sista 30 cm slår man i med en stor "DUNS" !
Och sen när man ska resa sig... det tar tid. Det är jobbigt, det gör nästan ont för att man är så tung.
Det känns som höfterna knakar så fort man reser sig, magen spänner sig satan. Ryggen tar emot världens belastning, benen är trötta. Och armarna är tröttast eftersom du tputtar dig upp med dom..
Sen när man väl lyckats resa sig så är man andfådd som faan. Blandannat för att bebisen ligger mot lungorna, men också för att man precis gått igenom en sån jävla fysisk ansträngning att det är dags att sätta sig för att vila.. igen...

Och jag som alltid undrat över gamla människor varför dom klagar så mycket och vägrar sitta på golvet.. "det är väl bara att resa sig"..

Men nää. Jag förstår er alla! Och jag lider med er.

Och vad är det med alla jävla hormoner? Man blir ju själv helt slut av att lyssna på alla ens utbrott.

"NU ÄR JAG ARG!!!" "Nu e jag leeeeeessen", "Nu är jag skitglad, passa på och njut i fem min för snart är jag deprimerad istället"....  suck.

Arg för ingenting, glad för ingenting. Och på inte tal om ALLA tårar. Jag gråter när jag tänker på hur mycket jag älskar Vanessa, jag gråter när jag ser något tråkigt på tv. Jag gråter när jag hör något dåligt om barn, jag gråter när jag funderar över bebis i magen typ om han mår bra och såna saker, jag gråter över vilken värld jag tagit in sessa i, och vilken värld jag ska ta in nästa bebis i. Ja jag gråter för typ allt just nu..

Och jag brukar inte gråta så ofta faktiskt. Jag gillar det inte. Så det bevisar hur känslig man plötsligt blir!!

ja helt sjukt, men nu ska jag sova... för trötthet är ju ytterligare en sak sm hör till att vara gravid... ja eller gammal..

Sluta retas nu bebis, kom istället! Låt mig sitta på golvet utan att dunsa ner och få ett blåmärke på varje skinka..