Det är otroligt hur lika vi är djuren, alltså människorna.

Allt går ut på överlevnad, du hugger vem som helst i ryggen om det betyder att du överlever.
Vi tänker sällan på andra. "Om jag gör det här så skadas den".

Människor uttrycker det dock i andra sammanhang än djuren.

Vi kanske baktalar någon på jobbet för att få chefsplatsen. Mördar eller skadar någon för att vi ibland tycker att vi får ut något av det.
När det har hänt världskatastrofer tidigare, så blir människorna djuriska. Mördar för att få en vattendroppe, eller en bit mat som någon annan har. Ibland (i riktigta omständigheter) mördar för att ha någon att äta.

Och djuren? Dom äter hela tiden andra djur, tigern äter ett djur, som äter ett annat djur, som äter ett annat.
Dödar det som inkräktar på ens revir, det som tänker äta av ens mat blir det som snart ligger död.
Om den är svagast vill säga. För starkast vinner. Alltid överlever den starkaste. Den som slår två slag för varje slag den själv tagit emot.

Och enligt undersökningar så är pingvinerna den enda djur arten som träffar en partner som den håller sig till för resten av livet. Men det gäller bara vissa pingviner. Antingen håller dom sig till samma för alltid, eller så byter dom en gång om året. Då ungarna blivit stora.

Nästan alla andra djur får ungar med flera partner, eller byter också ofta. kanske lever i flermannaskap. "tre honor, en hane".

Och människor. Hur svårt har inte människor att vara trogna?
I vissa länder är det ju tillome okej att ha flera fruar? det är så dom lever. I vissa stammar har en kvinna flera män.

Kanske är kärlek bara ett påhitt, för människan är den enda art som faktiskt blir kära. Djuren blir inte kära på det sätt som oss. Dom parar sig för fortplantningen. För att det går ut på att få ungar.

Kanske är det därför män i dagens läge ofta gärna skaffar barn, men endel skiter sen i vilket? dom är för nära besläktade med djuren fortfarande, och för dom är det endast fortplantningen. Dom gör en kvinna till deras för att markera sitt revir. Dom parar sig och får ungar. Men kvinnan ruvar, uppfostrar och livnär ungarna.

Jag säger inte att det alltid är så, för vissa män finns faktiskt där, precis som vissa kvinnor väljer bort ungarna.

Men frågan är om det ligger i naturen på något vis att det faktiskt ska vara så? Om det varit så i ett antal miljoner år och plötsligt kommer människan och säger att "nu ska vi göra såhär".
Vi ska gå emot naturens lagar, och förändra det som ligger inbyggt i våra sinnen.

Tiger honorna är aggressiva mot dom som kommer i närheten av reviret, endast för ungarnas skull.
Jag som människo mamma, blir fruktansvärt aggressiv om någon skadar mitt barn?
Precis som en tiger mamma så är man ett hårsmån ifrån mord.
Det gäller för den andra att backa, annars vet man inte vad som händer.

Hos visa djurarter så slåss man om honan, eller visar upp största "betarna", "manen" eller "hornen" för att honan sedan ska välja den som är ståtligast, störst och vackrast.

Och hur beter sig inte människor? Finns det någon som visar sina dålig sidor när man försöker få någons intresse?
Nä, sällan. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra lögner av killar att dom har det, är sååå tuffa, gör det och har gjort det. Allt för att visa sig ståtliga och starkast för att man ska vilja ha dom.

Samma gäller tjejer, man sitter framför spegeln ibland i timmar. Naglar, hår, smink... och då har man inte ens börjat kolla vad som finns i garderoben än! Efter två veckors dejtande har man redan hunnit använda upp alla sina finaste kläder, maxat frisyren och haft på sig sina mest exklusiva smycken.

Men inte en endaste gång har man pruttat, råkat göra ett grisläte när man skrattat eller ätit en stor portion mat.

Nä många tjejer äter inte alls framför killen i början "nej tack, jag är inte hungrig"... men magen kurrar på för fullt.

Starkast vinner. Men försöker vi göra något med människor som är emot naturen och helt omöjligt?
Eller lyckas vi tillslut att gå emot naturens gång?

Kommer alla vara trogna om några år, kanske slutar vi kriga och är vårt rätta jag redan från början?
Kanske står vi som idag och vägrar erkänna våra djuriska sinnen eller så går vi framåt.