Inlägg riktat till en speciell person.


Jag är inte arg på dig längre, jag hatar dig inte, jag är inte ens lite besviken.

Jag tycker bara så synd om dig. Dom senaste veckorna har jag fått höra så mycket skit om dig, och det är så tragiskt. När du sa i vintras att du inte hade några vänner kvar så insåg jag aldrig sanningen. Men idag förstår jag precis... Har aldrig hört så mycket skit om en människa. Skit från såna som brukade gilla dig, tillome vara dina bästa vänner?

Ingen av dom hatar dig, dom är bara likgiltiga. Vilket är ännu värre. Det är så synd.

Och ännu mer tragiskt att du sen inte tar vara på dom du har, du låtsas som du är så bra och allt sånt. Varför?

Varför inte ta sanningen och försöka göra dig själv bättre? För det finns ju en anledning till att dina vänner inte är dina vänner, och ingen längre bryr sig om dig?

Tragiskt och tråkigt. Du kan om du vill.

Jag skriver inte det här för att vara elak, vill bara skriva av mig. Och försöka få dig att förstå, så tråkigt att du blundar. Så tråkigt att du tror att du kommer långt med din personlighet... Du kanske gillar den, men ingen annan

Och du kan antingen fortsätta och sen ångra dig, eller försöka ändra dig och tjäna på det?

Tråkigt att du förlorat för många, och att det är försent hos dom flesta. Men kanske du kan få nya vänner som du sen också lyckas behålla?


Stackars stackars dig...