Kärleken är hemsk. Iaf när man är ny kär. Jag hatar det. Jag hatar känslan av att känna sån extrem och hemsk saknad varje gång ens kille går utanför dörren, varje gång man lägger på i telefon så vill man ringa upp igen för att få höra den andres röst. Allt är så lyckligt i början. Varje sekund känns som en tripp till paradiset. Man svävar på moln, och blir över öst av en lycka som inte går att beskriva. Att se honom le ger en fjärilar i magen. Och alla skämt han drar! Herregud, man skrattar sig livlös VARJE gång. Allt han säger får en att studsa på bara tårna. Och man bråkar INGENTING. Nej i början ser man till att alltid komma överens. På ngt sett så lyckas man hålla med om och tycka som den andra i allt. Ja början, alltså ny kärleken är som en dans på rosor. Men jag tycker det är jobbigt i det underbara. Jag hatar att känna sån saknad att man tror hjärtat ska ramla ut. och jag hatar att vara så liten och maktlös inför det som händer i själen och tankarna. Men visst är det en underbar känsla när man känner fjärilarna flyga runt och busa i magen på en? Sen börjar det gå över. Man har sitt första bråk. Och man tror att världen ska gå under. Visst är det så? Inget är så hemskt som det första bråket. Och efter det bråket börjar man se vissa saker som man stör sig på med killen, sättet han säger vissa saker på. Att han alltid ringer fem min efter att han sagt. Osv osv. Men man känner sig trygg. Man har alltid någon att prata med, någon att berätta allt roligt för, och allt tråkigt. Man är aldrig ensam och har alltid någon att värma sig hos när det är kallt! Man är inte ny kär längre, man är kär på riktigt. Eller inte kär alls. Man ÄLSKAR. Något så mycket starkare än kärlek. Och så mycket mer som händer när man är kär. Ja, kärlek är underbart. Men oj så krångligt. Men en sak är saker, jag är lycklig iaf!