Jag tittar länge, jag kan inte ta bort ögonen fast det gör ont. Det smärtar och det sårar.
Jag vet att om jag låter mig titta så kommer klumpen i magen, leendet tynar sakta och hjärtat slutar slå.
Jag vet inte hur framtiden ser ut. Kommer det jag ser kunna skada mig mer? Eller kommer jag ha lärt mig en läxa?
Läxan att inte titta när jag vet vad som sker.

Jag gör det, när jag mår som mest dåligt, då tar jag bort händerna från ögonen och jag ser.
Jag ser det som smärtar, jag ser det som är. Om jag inte tittar så kan jag inbilla mig att det framför ögonen inte längre finns där.
Men jag gör det inte, förr eller senare tar nyfikenheten över och jag måste släppa mitt hårda tag jag håller framför ögonen.

Jag måste låta mitt hjärta skåda, fast jag inte vill. Jag tror att det är över, att det jag ser är historia, men de e de aldrig.

Samma betydelse med olika bilder, gång på gång då jag låter mig släppa taget. Även fast jag vet vad jag ska få se så kan jag aldrig riktigt förbereda mig inför plågan.

Det är avskyvärt, det är hemskt. Men mest av allt.... det gör så ont!

Det smärtar in i själen.

Jag knäpper fingrarna igen, men denna gång för att lära mig se åt ett annat håll. Jag ska inte igen låta mig styras av nyfikenhet.

Jag är min egna gud

---

I look the other way, to keep me from this pain.

It's not safe anymore