Citat från andra till mig: "Men du är så stark Tammy, du klarar det utan problem." "Jag tänkte på dig och insåg att jag klarar det, du är stark, och jag får finna samma styrka som du har." "Men alla är inte lika starka som dig Tammy, du klarar mycket mer, endel är svagare."

Jag har ofta fått höra att jag är så stark, och jag klarar allt eller iaf mer än andra. Att jag står stadigt trots alla motgångar.
Men vad tror ni? Tror ni att jag är stark? Eller klarar mer än många andra?

I så fall har ni fel, därför jag är människa. Jag klarar inte mer än någon annan. Och jag kommer aldrig klara mer än alla andra.
Jag kan också gå sönder av hårda ord, jag kan också bli ledsen och gråta. Jag precis som alla andra kan också känna att jag bara vill ge upp, att jag inte orkar mer och allt är över.  

Snälla kalla mig inte stark, det gör det jobbigare för mig. Det känns som om jag måste ge en annan sida av mig, som om jag måste leva upp till förväntningarna och visa att jag är stark. Fast att jag kanske är inne i den svagaste perioden någonsin.

Anledningen till att jag ibland ses som stark, är för att jag lever på ett hopp. Jag lever på tron om framtiden. Och jag tror att allt ordnar sig, jag tror att allt blir bättre och att den dagen är nära.

Men en dag vaknade jag upp och insåg att jag hoppats för länge, att inget än har hänt. Så varför skulle då något hända? Jag är 20 år och har levt på hoppet enda sedan jag började se verkligheten.

Att leva på hopp är inte att vara stark, att bli sårad när man inte tror på hoppet är inte att vara stark.

Ibland önskar jag att jag kunde se samma styrka i mig som alla andra, kanske skulle det bli lättare då?
Alla säger att motgångar gör en starkare, men sanningen är att motgångar gör en rädd och feg.
För när man har haft för mycket motgångar så vågar man inte chansa igen. Och pga mina motgångar så har jag byggt upp min egna framtid, en framtid utefter vad jag vill och inte vill. Och det finns för många "vill inte" på den listan, för jag har varit med om mycket smärtsamt, och det är saker jag kommer backa för i framtiden. För jag har ofta varit med om samma sak flera gånger, men det har alltid slutat lika, och därför vet jag slutet på det mesta. Och även om vägen dit är lycklig så tänker jag inte uppleva slutet igen. Att vara halv lycklig nu. Hellre än att vara lycklig en period för att sen krossas.

Många ser på mitt liv, och ofta har jag fått höra att det varit lätt. Men det har de inte! Jag kan se på mitt liv nu och känna att det är inget jag önskar ens den personen jag hatar mest. För det enda jag har att leva på nu är hoppet, men hoppet har jag tappat. Så jag lever på klockan, att få tiden att gå är vad mina dagar går ut på. Jag försöker göra så mycket som möjligt för att klockan ska gå snabbare så dagen snart är slut, så jag snart får sova. För varje slag klockan slår är ett slag närmre framtiden för mig. Och framtiden vill jag till. Om tio år. Inte nu. Idag vill jag bara kolla på klockan och se tiden rinna iväg. Och sen vakna i framtiden. Nån gång i framtiden kan jag börja leva på riktigt igen. Men inte just nu.

Roses are red, violets are blue.
Im weak, weaker then you.