När man ser folk omkring sig, så är det ofta man ser många som är väldigt lyckliga. Endel som fått sitt drömjobb, endel har varit gifta 12 år, endel har ruskigt mycket pengar. Och man blir alltid glad på ngt sett och börjar drömma om sin egna framtid. "Sådär vill jag ha det!"
Är ett allt för vanligt uttryck! Man ser hur utsidan ser ut för någon annan, och vill att dens utsida ska bli det riktiga för en själv.

Kanske en sån enkel sak som att man ska träffa den rätta och leva lyckliga i tolv år och mer. Att man vill dela sitt liv tillsammans med denne, och allt ska vara perfekt. Man ska alltid vara lycklig.

Men sen äter verkligeheten upp en, när man kommer den "lyckliga människan" nära inpå. Då kommer besvikelsen blandad med skadeglädjen.
Man får höra verkligheten bakom den lyckliga fasaden, och tyvärr så har jag aldrig hört en lycklig historia som varit sann. Bara fasader, men verkligheterna har alltid varit allt annat än lyckligt.

Exempel:
Dom som varit gifta i tolv år har också varit otrogna 25 gånger.

Dom som träffades unga och lever ihop än idag har tröttnat på varandra, men dom vågar inte lämna den andre för dom vet inte vad som väntar.

Dom som har mycket pengar har inga riktiga vänner och har aldrig haft någon som älskat en på rikigt.

Dom som varit gifta 25 år och har mycket pengar träffar aldrig varandra för ena är hemma med barnen och den andra måste ju jobba för att få ihop alla pengar.

Paret som alltid är så kärleksfulla mot varandra älskar varandra för mycket, ena är så svartsjuk att den andra är kvävd och inte har några vänner kvar.

Dom som förlovade sig för fem år sen då dom var 15 och sen dess varit såååå lyckliga, ena blir plötsligt dumpad för den andre träffat en ny och inte älskar den andra längre.

Dom som har dom tre kända v:na villa,volvo,vovve, där är dom fritids alkoholister, och har egentligen inget gemensamt förutom den kära alkoholen.

Paret som blev störtkära på första ögonkastet bråkar varje dag, flera gånger om dagen med alltför elaka ord, men pga det passionerade försoningsexet varje kväll så glömmer dom bråken, för en liten stund.

Dom som träffades, blev kära, flyttade ihop och skaffade barn var lyckliga tills man insåg att ena var sååå egoistisk, hjälper aldrig till med ngt, tar alltid sitt före den andres behov och är antagligen otrogen.
 
Lyckliga mamman och pappan vet inget om den andra, för dom pratar aldrig, om det inte handlar om barnen förstås. Men lämna kan dom inte, för då är det ju synd om barnet..

Sen tillsist tar vi upp det paret som hade allt. Både mannen och kvinnan var perfekta tillsammans i det perfekta livet och förhållandet. Men visste ni att mannen gick på heroin i 12 år för att klara av det perfekta livet? Dom skiljde sig och han fick åka in på rehab och fram och tillbaka på olika härbergen...  

Några exempel tagna ur det verkliga livet, saker som jag själv sett och hört. Från människor som jag avundats deras lycka, kollat på dom och sett mitt egna hopp växa. För att sedan sjunka igen då man fått verkligeheten upptryckt. Man inser snabbt att lycka antagligen är ett påhittat ord för att mönskligheten ska klara vardagen.
Sen känner man en liten känsla av skadeglädje, tankarna blir snabbt "haha jag är inte helt misslyckad ju"...

Så jag frågar er: Vad är riktig lycka? Vad är det man strävar efter när man söker det lyckliga i livet?

För blir du verkligen lycklig när du har råd med allt du önskat? Blir du riktigt lycklig bara för att du är kär?
För alltid kommer det vara något som saknas, alltid kommer det komma en sanning tillslut som får det lyckliga att bli olyckligt. Sanningen som gör att fasaden och tron spricker. 

Sen är det klart jag har också varit lycklig, jag har varit nykär och super förälskad, jag har i perioder haft överdrivet mycket pengar och hur mycket vänner som helst.
Men det håller sällan mer än några månader, för verkligheten kommer ikapp och plötsligt har du mer problem än vad du hade innan lyckan kom. Plötsligt måste du börja hantera vardagen, se och uppleva saker du inte sett tidigare. Och ofta sånt du inte önskar att du behövt uppleva.

Vill jag någonsin bli kär? För med kärlek följer tårar, tusentals tårar. Sömnlösa nätter, och miljontalsfrågor "varför".
Men vill jag hellre backa för kärleken? För utan kärlek följer ensamhet, tomhet, hundratals ensamma kvällar, tiotals kalla nätter och miljontals frågor "varför".

Jag vet inte själv vad jag vill med mitt liv och med min framtid, för jag har sett för många fall och jag vågar inte falla. Det gör ont. Det gör riktigt ont. Jag har själv upplevt det, det berömda fallet. Inte bara en gång, utan flera gånger. Det är så smärtsamt och plågsamt. Och jag står på benen nu, jag är stark och jag ler. Varför skulle jag då vara så dum och bygga en fälla för att än en gång kunna falla? kanske hårdare denna gång? 

Min enda fråga till livet, vad är det här "lycka" som alla pratar om?