Nu har jag haft lite tid att skriva ner det här. Hah!

Jag måste börja med att berätta att jag har/hade väldigt extrem förlossningsrädsla. Pga det så fick jag istället göra kejsarsnitt med Vanessa, men den här gången valde jag att föda vanligt. Nu kanske ni förstår vissa saker i texten bättre!

---

Jag var i en dvala hälften av tiden runt förlossningen så jag skriver allt så som jag minns det hela. Med tider och händelser osv. :) med viss hjälp från journalen också såklart!

Måndag: Det började på måndagen den 30e runt 01.30 på natten, då jag lägger märke till att lite av slemproppen lossnat. Jag har haft molande känsla i magen hela kvällen och natten men inget allvarligt..
Så jag somnar men vaknar till två gånger på natten/morgonen av att det svider i magen.

Börjar fundera på ifall det kanske börjat komma igång.. men lite sakta?

Inget mer förrän vid 12.30 - 13.30 (?) på dagen då mitt vatten plötsligt börjar sippra.
Jag sitter på toa och det rinner och rinner... och rinner... men inte mycket. Det är bara en rand som rinner.

Efter ett tag börjar sammandragningarna komma igång, väldigt sällan, och oregelbundet.. men en del gör jätte ont och vissa känns knappt alls.

Under hela tiden har jag kontakt med förlossningen och dom säger bara att jag ska ringa senare och berätta hur det är då. "ring vid 19.00 och säg ifall verkarna kommit igång ordentligt" osv. Jag ringer 19.00, och dom börjar undra lite ifall jag borde komma in. Men dom hade fullt just då och bad mig ringa 21.30 för att se om jag ska komma in för en kontroll.

21.30 ringer jag som besämt, berättar att min verkar var som starkast flera timmar tidigare, och att det nu gått tillbaka till verkar som jag klarar.

Dom ber mig åka in..


Väl inne lägger dom band om min mage för att mäta Neos hjärtrytm och mina sammandragningar. Hela kvällen finns sammandragningarna där. Dom gör gyn undersökningar för att kolla om jag öppnat mig något.
Men ingenting, livmoderetappen håller fortfarande på att mjukas upp och försvinna. Men dom kan konstatera att det är vatten som rinner. Och inget annat.

Dom lägger också märket till att vattnet är lite färgat. Vilket betyder att lille Neo antagligen bajsat i vattnet. Bajsar i vattnet gör dom när dom är stressade, och då kan det plötsligt bli akut. Dom måste starta förlossningen senast 24 timmar efter att vattnet då har gått.
Alltså senast 13.30 dagen efter.

Nu märks det att verkarna har avtagit, nu är jag tillbaka till där jag var någon dag innan. INGENTING. Ingen verk, inget mer vatten, inte minsta antydan på att bebis kommer snart... Klockan är nu runt 02.00 den 31/8.

Dom berättar att jag måste stanna under natten för att dom ska kunna hålla koll och eftersom dom ska försöka sätta igång mig under dagen. Och Martina och mamma som var med just då, fick inte heller sova kvar.

Det blev en ensam och lång natt på sjukhuset. Med undran ifall jag skulle vara mamma inom ett dygn.. kanske bara några timmar senare? för tänk om det skulle bli så akut att jag fick snitta igen.

Till slut somnar jag.. vaknar igen vid sex tiden. Kan inte sova. Och jag känner mig sjuk. Ont i halsen, huvudvärk. Men annars pigg. Inge feber.

Vid 08.00 kommer läkaren in för att känna så allt känns bra. Att inget nytt hänt under natten.
Då inser hon att huvdet inte är helt fixerat. Vilket betyder att det inte sitter fast i bäckenet som det borde. Det går att röra och har även åkt upp lite. Kvällen innan står det i journalen att det var fixerat. Men barnmoskan nu påstår att det inte flyttar sig om det väl satt fast sig. Vem av dom som hade fel vet jag inte... och kommer aldrig få veta.
Jag får iaf order att inte esa mig ur sängen. För det är farligt för bebis som kan få navelsträng under huvudet...

09.00 Tårarna sprutar. Allt är hemskt. Jag ligger där ensam, ingen har kommit till mig än eftersom inget är akut och klockan inte är så mycket. Jag gråter lite mer eftersom Sessa ligger hemma. Jag får inte vara med henne och krama henne. Jag gråter ännu mer när jag inser att det snart kanske är dags att föda.

En barnmorska kommer in och pratar med mig, jag gråter och gråter. Berättar att jag är rädd för förlossningen och inte kommer klara att gå igenom det.

Hon ger mig lite tröst, sitter och pratar tills en läkaren kommer in (ca 09.20) och berättar att jag ska flyttas tillbaka till förlossning för att dom ska kunna ha mer koll. Men dom säger att det inte ska ske förrän efter lunch någon gång. Så jag kan slappna av.

09.35 barnmorskan kommer in och berättar att dom kommer ha en plats strax innan lunch på förlossningen istället så jag vet...
09.50 ändras det igen, Dom kommer in och berättar att dom ska köra ner mig NU!

Jag får panik, tanken är ju att dom ska sätta igång mig så fort som möjligt och jag är där ensam, ingen har kommit än. Alla är på väg, men det är fortfarande ett tag kvar. Åhh..

11.40 Gravid 40+3. Alla har kommit och dom beslutar att det är dags att försöka sätta igång mig.
Dom sätter in första dosen värkstimulerande gel. Dom väntar med värkstimulerande dropp för att se om gelen värkar. 
Vid 12.43 sätter dom in eda röret. Eftersom jag är så pass förlossningsrädd, och om röret sitter i så går det snabbt för dom när värkarna kommer igång att bara sätta in självaste edan (bedövningen), och jag kan flyga på moln redan från första outhärdiga värken!

Edan ska jag ta och tillägga var hemsk! En nål rakt in mellan ryggkotorna och du uppmanas att "pressa ryggen mot nålen"... vilken osadistisk människa pressar med ryggen mot en nål självmant? INTE JAG!!!
Han gjorde några försök innan den verkligen satt, och medans jag bet mig i läppen och bad för mitt liv, så pressade jag med ryggen mot nålen! AAAAAAAAAJ!! :'(

(Jag ska tillägga också att dom började sätta in edan redan vid 12.00 men det var inte klart förrän 12.43).

Sen var det iaf över, men efter den värkstimulerande gelen så har ingenting kommit igång, inte minsta smärtliknande känsla. Jag bara ligger...

14.10 börjar jag känna av mensvärksliknande smärtor, får panodil. Som tar bort smärtorna, dom var osammanhängande och inte alls starka.

17.27 Pratar än en gång med barnmorskan och tårarna börjar rinna, jag är inte redo. Och livrädd eftersom det börjat ila runt min Eda. Hon kollar edan, pratar med mig. Och efter ett tag lugnar jag ner mig, med gråten i halsen..

19.15 öppen 1.5 cm, febern börjar komma igång med 37,5 (jag har i vanliga fall strax under 36). Sammandragningarna har slutat. Och dom beslutar att sätta in mer värkstimulerande gel. Eftersom ingenting har hänt.

01/09. 40+4

01.25 inga sammandragningar och barnmorskan tillkallar läkare för att göra ytterligare en bedömning.

02.00 Läkaren kommer. Vattnet har slutat sippra, fortfarande öppen 1,5 Och dom sätter in ytterligare mer värkstimulerande gel.

Morgon.

09.30  kanske har gelen värkat lite, här är jag öppen HELA 2 cm... Dom tycker det är dags att börja med värkstimulerande dropp.. sagt och gjort.

09.35 dom vill sätta en elektrod på bebisens huvud, ifall att det kanske finns en hinna kvar som måste spräckas.

Dom sätter in elektroden men inget händer förs... förrän jag reser mig ca 15 minuter senare, allt kvarvarande vatten forsar ut, och innan jag hunnit blinka känner jag en ilande smärta i buken.

Jag fattar ju att vattnet gått på riktigt nu men tror fortfarande att det är dom jävla förvärkarna som är igång igen.

10.40 inser jag att det inte är förvärkar längre, och att det börjar göra alldeles för ont för att jag ska orka med.
Så dom lägger edan och jag lägger mig och sover. Utan något som helst medvetande om att jag faktiskt har värkar under tiden.

11.35 medans jag ligger och sover (?) så kopplar dom nu en eda pump, dom har kanske (?) sett på "skärmen" att mina värkar blivit kraftigare och sätter in eda droppet. Så dom slipper springa och fylla på.

13.01 öppen 3 cm, känner fortfarande inte av mina värkar. Edan har gjort susen! Så jag fortsätter sova...

13.45 har blivit väckt av mina värkar, och det börjar göra ont igen. FAN!

14.45 öppen 5 cm. Nu börjar det gå snabbt! Temp 38.8.

Någon gång runt den här tiden kopplar dom in antibiotika dropp för min höga feber. Som jag får tre doser av, utan minsta förbättring.

Inget annat händer under flera timmar, jag har sammandragninar som jag klarar utan problem. Självklart svider dom, men jag är inte döende. Jag frågar mina barnmorskor när dom tror att jag kommer föda, och ifall det finns någon chans att jag hinner föda på deras pass.
Men dom säger att jag tidigast kommer föda inatt eller imorgon bitti. OM det inte går riktigt fort nu! Men det trodde dom var nästintill omöjligt..

Dom tar ett blodprov från lille Neos huvud för att kolla mjölksyran i blodet, och se hur mycket mer han klara av. Om han mådde bra eller dåligt. Han mådde bra.
Läkaren som sitter med ett rör inne i min musa och en stor lampa som lyser upp allt kan nu berätta att han har mellanblont hår, 1-2 cm långt!
SKIT COOLT!!!!

17.00 mamma och Sessa går och det sista dom säger till henne är att det antagligen kommer bli kejsarsnitt. För bebis har mått dåligt så länge. (Hans hjärta slog snabbt).

Så vi alla vi börjar förbereda inför ett snitt. Jag får inte ens äta ngt. 

17.10 dom tar ett till prov från lille bebis huvud :'(. Men allt är fortfarande bra så dom avvaktar ett tag till för att se vad som händer.

17.30 öppen ca 7,5 cm men dom masserar upp mig till 8 cm (höhö snuskigt ^^...) .

17.37 (Onödig info) jag kan inte längre kissa, jag vågar inte trycka. Dom sätter en kateter och är tvugna att tömma mig på kiss. Pga rädsla. HAHA fegis Tammy.
Nu börjar jag också använda lustgas, mot tryck känslan. Inte alls lika behagliga värkar längre. Men jag lever...

17.55 dom ska ta ett till prov från lille bebis huvud. Och plötsligt utbrister barnmorskan "oj det känns retraherat". Och Martina frågar "hm, betyder inte det att man är helt öppen?". "Jo" Svarar barnmorskan, nu är det Dags Tammy!....

Ungefär NUU... börjar jag gråta som ett litet barn. Jag gråter att jag vill ha kejsarsnitt. För jag inte skulle klara av en förlossning osv. Jag grät ett tag.
Helt förstörd och kommer nog aldrig glömma paniken jag hade när jag insåg vad som skulle hända, det var dags. Och jag kunde inte ändra mig... Har aldrig tidigare varit så rädd för ngt!!!!

18.25 Krystvärkarna börjar. I början är dom smärtsamma (men inte som i slutet)...
jag får PDB bedövning, som läggs i bäckenet eller ja slidan.. eller.. ngt sånt.

Jag kommer inte ihåg så mycket under självaste kryst delen, vet att det pratades lite. Men knappt vad som sades bara att jag skrek ut att jag ville sluta för att mina blygdläppar sprack . Men det gjorde dom inte! höhö

18.54 kikar lille ut, han skriker inte han vilar lite lugnt i barnmorskans hand medans hon kollar han lite, Dom lägger upp han på mitt bröst. Och för första gången någonsin får jag klappa på min lilla sons huvud. 


Det var ett par långa och utdragna dagar på sjukhuset. Men det var de värt.
Jag är tacksam över min feber. Febern gav mig chansen att sova mellan krystvärkarna, fast mellanrummet var på endast ett par minuter. Det gav mig ändå chans att glömma vad som hände för ett par minuter och vakna upp först när det var dags att krysta, för att sedan däcka igen.

---

Nu när jag kan avgöra så kan jag säga att föda vanligt är det klart bästa. Kejsarsnitt var bekvämt för stunden men inte i längden. 

Bedövningar var EDA, lustgas och PDB. Edan sved som faen!! Ömmade och kändes inte bra alls.
FÖRRÄN den började värka. Fy faan vad bra jag mådde, jag sov fast jag hade verkar, och fick kolla på skärmen för att se om jag hade en värk eller inte.

Lustgasen var trevlig och min bästa vän genom hela förlossningen! Som dom flesta äger så blir man yr och illamående om man drar in när man inte borde. Men jag uppskattade helt klart dom der 30 sekunderna av yrhet.

PDB kan jag inte svara på ifall den hjälpte, för jag vet inte hur det hade känts utan den, hade bara en krystvärk innan. Men tror att den hjälpte. Det stack lite, men det var det värt.

Jag sprack lite, fick sy tre stygn. Och det ömmade fruktansvärt första dagarna. USCH! Men nu när det är över så är det glömt och jag tycker inte det var så allvarligt när jag sprack, mådde dåligt då. Men nu när jag glömt hur det var, så bryr jag mig inte längre, och skulle lätt kunna göra om det.
Barnmorskan (min favorit!!) sa också att min mus var jätte duktig på att föda barn :D Och hon tyckte jag skulle göra det igen, troligen spricker jag inget nästa gång! 

Jag minns att jag skrek ett flertal gånger under förlossningen nästan hela tiden om jag ska vara ärlig. Men när jag påpekade det efteråt, så fick jag höra av ALLA att jag endast skrikit TVÅ gånger under hela tiden.
Och det var dom två absolut sista värkarna. Då huvudet och kroppen skulle ut med andra ord.
Coolt att man kan ha så sne bild av sin förlossning? Att man uppfatar saker så annorlunda?

Sen fick jag också se moderkakan och fostersäcken, Duscusting men coolt. En blodig påse med en köttig gelé klump i!! HAHA. Ångrar att vi inte fick någon bild på den ;) Men men... i mitt minne, i mitt minne.

Visste ni förresten att vissa tar hem moderkakan efter förlossning och använder under blommor i blomkrukan för dom tror att blomman växer bättre?

Krystvärkarna tog exakt 29 min. Och dom brukar säga mellan 20-30.. så jag hade nästan längst HAHA.

Martina ringde min mamma ca klockan 18.00 och sa "hon föder inom tre timmar så du vet" Mamma tyckte inte hon behövde skynda sig då utan svängde förbi för att hämta mat.
Sen smsar Martina mamma 18.24 och skriver att "hon föder innan 19.00". Så för mamma blev det att gasa till sös. Och där var hon Ca 19.45, 9 min senare var Neo ute.

Ser ni mina ögon? haha


En vacker pojke, och massa blod.