Idag på unga mamma gruppen så gav neo mig världens finaste leende när vi började sjunga. Han har lett ett par gånger tidigare, men idag var det något speciellt med just den stunden. Inatt ville han vara vaken och sitta och luta mot mitt knä. Vi satt och pratade jätte länge, han lyssnade på allt jag sa. Svarade ibland med ett livet tjut. Hur kan man medvetet missa dom stunderna? I början går allt jätte snabbt, missar man en vecka så missar man mycket. Mer än man kan ana. Förstår inte vad man är för människa ifall man väljer att inte delta i alla dom fina stunderna med sitt barn. Dom stunderna som aldrig någonsin kommer igen. Jag blir äcklad av såna. Vad är viktigare än ens barn? Det är bara svaga människor som inte ser sina barn och väljer att inte ta del av ens barns steg i livet. Är man inte där under dom glada stunderna så väljer dom någon annan att bära dom när det är jobbigt. Att missa delar av sitt barns liv är varje enskild människas val. Men att tro att det sedan är enkelt att plötsligt dyka upp, är en korkad tanke av en lika så korkad människa. Antingen finns man där med barnet, eller så finns man inte alls. Det är nu man gör sitt val. DU väljer, delaktig eller inte? Vill du uppleva ditt barns framtid, eller drömma om den? Du som tror att du får status av att vara pappa. Men hur så du kunna kalla dig pappa ifall du aldrig träffar barnet? En gång då och då räcker inte för någon. Men ditt val, ingen i fråga sätter. Välj du ditt. Hoppas du blir nöjd.