I can see clearly now

Så länge har jag undrat över problemet. Ältat om och om igen.
Undrat och förbannat. Svurit och och skrikit.
Jag har hatat och tigt.

Men jag förstår nu. Jag måste acceptera.
Alldeles för länge har jag trott att det varit över, men i själva verket har jag blundat och nekat..

Men nu förstår jag. Jag måste acceptera att man inte kan neka sitt läkande. Man måste acceptera att läkandet tar sin tid. Den gör det av en anledning.

Jag kan inte skynda fram ett läkande, jag kan inte tro att jag läkt om jag fortfarande är skadad. Jag måste inse problemet.
Lyssna till mitt hjärta och svara med skrik, gråt och tankar.

Ju längre jag nekar, desto mer jag låter bli att lyssna och ju mer jag ler istället för att gråta. Desto mer smärta ger jag mig själv. Desto mer tårar samlar jag. Och desto mer hat kommer jag att känna.

"Om inga tårar vattnar lyckan så kommer den aldrig att växa."

Jag håller på att torka ut. Jag äter mig själv från insidan. Jag ältar och undrar. Jag frågar utan svar.

Men jag måste bara fråga tydligare. Jag måste fråga från botten i mit hjärta.

Och jag måste acceptera det jag kände och det jag känner. Jag kan inte tvinga fram ett annat kännande.

Jag kan inte tvinga mig att glömma på en dag, eller att tro att jag aldrig känt det jag gjort.

Jag måste förstå att det hände av en anledning, att vi var tvungna att gå vidare för att ge själen en ny väg att vandra. Jag måste sluta förbanna och välsigna allt i min väg..

Man väljer vart man vill gå, och någonstans inom mig vet jag att jag valde den vägen, men varför gör de så ont att välja något?
Varför kunde jag inte ha öppnat ögonen redan då och frågat mig själv efter sanningen?

Jag skulle inte vänt mig till någon annan. Ingen vet vad en annan själ behöver.

Jag skulle ha försökt och trotsat, pratat och frågat, gett en hand och visat vägen.

Men de gjorde jag inte. Och det valet är ett val redo att bli välsignat, jag måste bara öppna mitt hjärta occh våga.

Lita på mig själv en sista gång och förstå varför det valet gjordes.

Det var ett val av oss, men endå en lidande utväg. Men endast en.
En lidande, en skrikandes efter hjälp och råd.

En smärtsam skada, den svider och stramar, blöder och värker. Men det är ett sår ej redo att sys. Ett sår för stort för all tråd i världen. Det sår som måste läka sig självt, det såret är stort och ömt. Men med mycket plåster går allt att dölja, jag har använt alla bandage och plåster mögjligt för att dölja och påskynda läkningen.

Men det är dags att jag klipper bort bandaget, sliter av plåstret och visar mitt sår för vad det är.
Varför ska jag dölja att jag blivit skadad? Varför ska jag dölja att jag har ont och svälja mina skrik?

Världen ska få höra mig skrika, världen ska se mitt sår läka. Och förstå att skriken dämpas med för varje dag. Ett sår behöver andas för att läka. Jag ska blotta det för den som vill se. Och förklara smärtan, berätta varför och le medans läkandet börjar sin process.

Nu är det dags att vi blir den vi en gång var. Vi ska bli friska och hela.
Le med en glad själ och se med dom vackraste ögon världen har skådat.

Nu är det jag och mitt läkande som tar plats. Vi ska visa att vi kan. Ni ska få se att det går.

Jag ska visa mig själv att min välsignade smärta förde med sig något gott.

Ni ska få se att sår läker bara man ger det den tid som behövs. Jag ska ge det år om det behövs. jag ska gråta och skrika varjde dag. Jag ska ha ont utan plåster så länge det behövs. Jag ger det all tid den behöver.

Om det så tar sju år, så ska jag skrika och gråta. Svära och spotta. Fräsa och morra.

Mitt sår ska bli helt. Jag ska ge det sån tid att knappt ett ärr är synligt. Jag ger all min tid till läkandet.
Jag välsignar min skada och låter det läka ifred, man kan gå med ett skadat ben, man kan åka rullstol med två skadade ben och en arm. Jag ska ta mig fram. På ett eller annat sätt.

Min älskade, våra val ska inte förstöra. Våra val är välsignade.
Jag hoppas du svävar på moln. Att ditt val var det enda rätta. Och att din själ valde en väg med grönskande blommor.
En dag ska jag vattna dessa blommor, jag ska sopa bort gruset framför dina fötter och sy dina skor.
Den dagen är vårt läkande komplett. Och våra val välsignade.


Jag vet inte vad, jag vet inte när jag vet bara att någon börjar ske här. Jag ska bli fri och jag ska bli en del av min värld.


Mina ord är i gåtor, för svåra för att förstå svart på vitt.

Kommentarer
Postat av: Jennifer

<3

2011-03-14 @ 07:32:16
URL: http://jenniferkiemunki.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0